När jag var i lägre tonåren så minns jag att min mamma pratade om saker hon hade velat uppnå i livet men som aldrig hände. Jag frågade varför hon inte fullföljde det och hon svarade att det var för att hon fick oss ungar. Hon sa det inte anklagande utan mer som om att det var fakta och ett val hon hade gjort.
Oavsett så tog min outvecklade tonårshjärna och tolkade det som att det var mitt fel att hon inte levde det liv hon ville leva. Idag kan jag såklart tänka mycket klarare. Hon var bara runt 36–37 år gammal vid det laget så det var inte som om att hon var för gammal. Jag tror att det var bekvämt för henne att intala sig själv att hon valde familjen före självförverkligande, då behövde hon inte ta ansvar för att hon själv valde att leva smått. Samtidigt valde hon flaskan före att vara en ansvarsfull mamma, så det är extra tydligt i detta fall att det bara var en ursäkt.
Det är vanligt att många använder familjen som ursäkt för att leva smått. Det behöver inte inkludera barn, det kan vara likväl att man ger upp sina drömmar, hobby eller bekantskapskretsen bara för att man blir tillsammans med någon.
Det kan kännas som att man måste välja mellan familjen och att självförverkliga. Det är dock en falsk separering och utgår ifrån ett svart-eller-vitt-tänkande.
Vad skulle hända om du istället valde att tänka i både-och? Att både kunna vara en närvarande förälder/partner och samtidigt sträva efter dina passioner och få övriga livspusslet att gå ihop.
Om du leker med tanken att det är fullt möjligt för dig, hur skulle det se ut om du levde så?
Vad skulle det ge dig om du levde så? Hur skulle det vara att sätta gott exempel på att leva fullt ut och samtidigt leva ansvarsfullt?
Vad behöver du göra för att sluta använda familjen som ursäkt?
Eller vill du fortsätta att leva smått? Valet är ditt!
Kommentarer